Ärligt talat. Jag har många kompisar som sitter och säger att jag har tur som får vara på gotland. Hm. Visst. Ibland. Jag slipper iallafall sitta instängd i en lägenhet en hel sommar. Men hur tror ni det är när man är enda barnet (typ). Och ska vara här nere på Gotland. Och så finns det inte en enda kompis här? Min pappa håller på att jobba med allt som går att jobba med.. Min styvmamma gör andra saker som att hjälpa till. Sen står jag där. Det finns inget att göra här. Eller absolut jag kan ju åka och bada, åka till kneippbyn, åka in till Visby eller andra saker. Men ärligt talat hur kul är det att göra sånt ensam? Som min pappa alltid säger "Jag är inte din lekkamrat."

Allt det här är vad jag känner. Fast nu på sista tiden kan jag ju erkänna att det är bättre - jag har ett moppekort, fler kompisar. Och möjligheter att ta med kompisar. Men det är inte alltid kompisar kan och då står man där ändå ensam.. Inte helt kul. Men inte klaga. Var bara tvungen att skriva av mig. Tänk hur jag känner också.